söndag 17 april 2011
fredag 27 mars 2009
En framtid i multi-touch
Idag kom min syster hem med en ny i-Phone. Telefonen som gör revolution i mobilbranschen med sin nästan klockrena förmåga att ha alla tekniska nödvändigheter under ett och samma skal. I multi-touch dessutom. För lite mer än hundra år sedan var telefonen fortfarande grovt opraktisk, och kunde endast användas till att leverera röster genom en ostadig telefonlinje. Idag kan telefonen på ett touchklick berätta var närmaste akutmottagning är.
Det faktum att utvecklingen gynnar oss människor kolossalt mycket kan blottas i två olika typer av sanningar, och båda går hand i hand. Å ena sidan utvecklar vi tekniska under som i-phone, men som vi teoretiskt skulle klara oss bra utan. Å andra sidan medför detta andra tekniker. Ta exemplet mobilt-EKG, som möjliggör ambulanser att sända fullständig hjärtstatus till sjukhuset, som senare ska ta emot patienten för att vara fullt förberedda på exakt vad problemet är. Det är utveckling som räddar liv, och som skulle kunna innebära fler dödsfall om vi var utan den. Att komfortutvecklingar som i-phone kommer till symboliserar bara den fria marknadens fantastiska kompetens att leverera det vi människor vill ha. Men det är framförallt ett tecken på att världen är på väg mot rätt håll. En destination där människans enorma sinne för att lösa problem tillåts och utvecklas. En destination där dagens skeptiker och antikapitalastiter kommer att hålla huvudet lågt och undra vad de egentligen höll på med.
Destination frihet.
En fantastisk text att fundera över.
Under de ungefär 3000 år sedan denna judiska-kristna-muslimska skapelsemyt började berättas har människor på alla vis uttryckt sin djupa tacksamhet för denna skapelse. Människor har offrat sina rikedomar för att återgälda den gåva som dessa sex dagar symboliserar. Många har vigt sina liv åt det, och vissa har offrat dem. En del har offrat andras.
Den sjunde dagen vilade Gud från sitt verk. Men för människan var det ingen vilodag, det var då hon tog över. Det var med vilka hon förvandlade den öde och tomma jorden till om inte ett paradis så i alla fall en avancerad och välmående civilisation. Det är ett högst verkligt mirakel som har gjort mänskligheten friskare och rikare än någon tidigare generation hade kunnat drämma om. Det miraklet finns framför våra ögon. Men vi ägnar det sällan någon tacksamhet. Tvärtom har många av mänsklighetens mest betydelsefulla skapare förföljts och förtryckts. Just dör att de har skapat och förändrat.
Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen; den ena är skapandet, den andra är bevakandet. Den första är skaparkraften, framstegstron, individens vilja att göra sin lott här på jorden bättre. Den andra är kontrollbegäret, viljan att stoppa förändringar, kommendera skapandet eller lägga beslag på frukterna av det.
De attityderna kommer från två olika synsätt på livet – å ena sidan den dynamiska, å den andra den statiska. Den dynamiska tror på skapande och utveckling, och därför på att människor har ett gemensamt intresse av samarbete och utbyte. Därför vill den uppmuntra upptäckter och frivilligt samarbete. Den statiska mentaliteten tror att tillvaron är ett nollsummespel, där några måste få det sämre om andra ska få det bättre. Därmed bygger den på oro och rädsla för vad den andra ska göra, och avundsjuka mot dem som lyckas. Och den leder därför lätt till tron att det gäller att välja rätt sida, och få makten att styra och ta från de andra.
Om och om igen återkommer denna kamp, mellan individer, mellan grupper och inom en och samma person. Å ena sidan handlar det om energin, om att drömma, engagera sig, analysera, skapa nytt och att förändra världen. Nytänkaren, innovatören, entreprenören – de är civilisationens hantverkare. Å andra sidan handlar det om missunnsamheten, om viljan att blockera, kontrollera, stoppa, riva ned. Den ena gör något, den andra går efter och klagar och kontrollerar. Den ena attityden drivs at skaparlust och livsglädje, den säger ja till livet och dess möjligheter. Den andra drivs av oro, rädsla och avund, och vill styra och blockera. De fingerfärdiga står mot de klåfingriga.
Johan Norberg – När människan skapade världen (kap 1)
Bloggen uppe igen.
Man vet aldrig vad som dyker upp här.
tisdag 10 mars 2009
Motion angående straffmyndighetens avskaffande
Samhället utvecklas ständigt. Dock kan vi konstatera att det dessvärre inte alltid utvecklas till det bättre. Sverige har under de senaste åren tydligt fått skåda att brottstatistiken sjunker allt längre ner i åldrarna. Vi lever i ett demokratisk tillvaro där alla människor likt bör ställas inför lagen, sona begångna brott och ansvara för sina skyldigheter. Beklagligt nog har allt ansvar för samtliga ungdomar under 15 år hittills överlåtits till sociala myndighetsfunktioner som tveklöst aldrig kan ersätta vårat rättssystem. Reaktionen på begångna brott måste vara effektiv, snabb och entydig oavsett förövarens ålder.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sammanställde under 2005 statistik på att omkring 19000 barn begår allvarigare brott varje år. Då BRÅ sedan dess inte uppdaterat siffrorna har antalet säkerligen ökat markant[1].
Under våren 2009 uppmärksammades en 14-årig pojke i Linköping som begick ett brott i veckan en period av ett år. Som tolvåring begick han sitt första villainbrott[2]. Polisen i Östergötland har gripit pojken för bedrifter som allvarlig misshandel, rån, hot, vandalisering och trakasserier. Pojken blev omhändertagen av Polisen 50 gånger under 2008, men varje gång tvingades de släppa honom eftersom lagen indikerade på straffomyndighet. Givetvis visar detta på ett kollosalt misslyckande från sociala myndigheter, men att bli utredd av socialen är ingen direkt skrämmande konsekvens för en ung förövare vars vardag är att begå kriminella handlingar.
Att vi inte helt kan förlita oss på socialtjänst och skola är enkel matematik. De saknar beredskap för att hantera allvariga brottssituationer. Sveriges Polis är professionellt utbildade att hantera kriminalitet. Varför ska de då inte få göra det hela vägen?
Situationen kan lätt bli enormt irriterande och löjlig då den 14-åriga pojken egentligen skulle bli dömd för brott om han bara hade kommit till världen ett år tidigare. Att begå ett brott är lika allvarigt oavsett ålder. För att inte minst tänka på det potentiella brottsoffrets anhöriga, som onekligen inte bryr ett dugg om hur gammal förövaren var som tog livet av offret.
Ungdomsbrottsligheten i Sverige sträcker sig dock över Östergötlands horisonter. I Malmö grep man i januari två 13-åringar som har erkänt ett 15-tal rån. Dessa två förövare har inte rånat av slentrianiska skäl. De är också ledare i ett lokalt ungdomsgäng som misshandlar, rånar, hotar, och langar droger till andra ungdomar. Deras taktiker är att varje kväll slumpmässigt välja ut offer i centrala Malmö.
Argumentationen kring varför straffmyndighetsåldern helt bör avskaffas kulminerar vid de vuxna kriminellas utnyttjade av densamma. Idag utnyttjar vuxna narkotikahandlare att barn under 15 år aldrig kan nås av domstol. Många barn faller därför också offer för narkotikahandeln och blir ett perfekt verktyg för spridning av droger. Droger som ofta sprids till barnens sociala kontaktnät – barnen själva. En sänkning av straffmyndighetsåldern räcker därför inte. En sådan lösning riskerar istället att vuxna narkotikahandlare ändrar riktning, och dyker ännu längre ner i åldrarna. Det är dags att sluta romantisera det svenska samhället och inse många att människor saknar gräns och moral för hur ungt ett barn kan vara för att delta i kriminella nätverk.
I praktiken innebär ett avskaffande av straffmyndighetsåldern självklart inte att 12-åringar ska sitta i fängelse. Påföljderna av en individs begångna brott måste alltid anpassas efter domstol. Det är viktigt att alla individer är lika inför lagen, och att missbrukandet av åldern måste få komma till sitt slut.
Migrationsminister Tobias Billström (m) har gått ut med att ett avskaffande vore ett effektivt slag mot ungdomsbrottsligheten och narkotikahandeln. Även Polisen kräver en omfattande lagändring i sin desperation att inte kunna agera när brottsligheten blottas mitt framför näsan på dem.
Vi liberaler har alltid hållit fast vid individens ansvar för sina handlingar och likväl våra skyldigheter gentemot samhället och lagarna. Den utökande barnbrottsligheten måste bromsas med radikala krafttag från rättsväsendet. Det är dags ställa samtliga medborgare lika inför lagen, oavsett ålder, och avskaffa straffmyndigheten.
Exempel på brott utförda av barn och ungdomar[3]:
· Landskrona, januari 2009: Två 10-åriga pojkar med kniv försöker råna en kiosk.
· Malmö, december 2008: En 15-årig pojke misstänks för mord på en 26-åring. Pojken erkänner att han knivskurit mannen.
· Skurup, december 2008: En 15-årig pojke grips misstänkt för att ha rånat Skurup sparbank. Han har tidigare genomfört flera bankrån.
- Visby, november 2008: Två 16-åriga pojkar döms till ungdomsvård för rån av en bensinmack.
- Helsingborg, juli 2008: Tre maskerade tonåringar rånar en 84-årig kvinna som är på väg hem från mataffären.
- Kumla, juni 2008: Tre pojkar, 15, 16 och 17 år gamla, döms för tortyrliknande misshandel av en 13-åring.
- Östersund, maj 2008: Tre tonåringar bryter sig in hos en handikappad man och misshandlar honom.
- Landskrona, maj 2008: Tre pojkar i 15-årsåldern åtalas för att ha rånat och misshandlat tre jämngamla flickor.
- Stockholm, februari 2008: Tre pojkar, alla kring 15 år, pistolhotar och rånar en frisörska i Stockholm
Med anledning av ovanstående föreslår jag stämman besluta
att MUF Östergötland verkar för ett avskaffande av straffmyndigheten
att MUF Östergötland uttalar allas likhet inför lagen
att MUF Östergötland sänder motionen vidare till Moderata Ungdomsförbundets förbundsstämma 2009
att MUF Östergötland sänder motionen vidare till Moderaterna i
Östergötlands länsförbundsstämma 2009
Av Martin William Landl
MUF Linköping
måndag 2 mars 2009
Bloggen i paus
onsdag 11 februari 2009
Ordförande för MUF Linköping
Moderata Ungdomsförbundet innehåller många individualister, vilket är fantastiskt. Vi tror på individuell framgång. Vi tror på att de kollektiva fällorna kan elimineras, så länge vi för liberaler upp till maktens korridorer. Och framförallt om maktens korridorer regeras av en regering som inte tror på destruktiv socialism.
fredag 6 februari 2009
Med obefintlig intelligens
Vi hade varit på föreläsning med Israels ambassadör Benny Dagan. Spänningar väntades. Men inte förän man ännu en gång ser moralfattigdomen svart på vitt börjar man fundera än en gång på att demokratihatare faktiskt finns, och inte långt ifrån oss.
På plats fanns cirka 50 poliser. Innan vi skulle inta sittplatserna i föreläsningssalen fick vi passera en visiteringskontroll och lämna allting som går att kasta (förutom skorna) i ett rum brevid. Dagen innan hade Benny, en budbärare och informatör åt en nation, blivit påhoppad och attackerad av diverse neandertalare i Stockholm under en UF-föreläsning där. Säkerheten var nu på topp, och väl inne i föreläsningssalen. Längs väggarna stod ett 15-tal poliser, inklusive civila och Säpovakter som såg onekligen hårda ut. Ibland trodde man att länet hade samlat samtliga förmågor för att föhindra upplopp och tumult.
En människa som förstår vikten av att hålla en debatt på en intellektuell nivå, och uppföra sig med klass och vett i större folksamlingar kunde enkelt förstå värdarnas introduktion. De gick simpelt igenom pratar-jag-så-pratar-inte-du tekniken. Vi skulle vara på ett anförande, där en talare pratar och det i efterhand hålls frågestund. Mycket enkelt att förstå. De gick också igenom vikten av att respektera olika åsikter, och upprätthålla det tänket även idag.
Så tydligt som det var sagt, så började Benny sitt anförande. Kort därefter ställde sig 5 muppar utan hjärnsubstans upp längst bak i föreläsningssalen och började gorma slagord. En orolig stämning spred sig i salen, och fler anknöt sig till ohyfsens kör. Jag skämdes. Det var riktigt pinsamt. Polisen agerade enligt mig långsamt, men lugnt. Samtliga fick släpas ut. Kort därefter valde Benny att fortsätta. Ännu en gång fick värden strikt förklara att detta skulle vara en lugn föreläsning, och om någon mer inte klarar av situationen får han eller hon lämna rummet.
En man med palestinasjal börjde bli högljudd. Nu märkte man på den mer intellektuella skaran människor att det var droppen. Vi kom dit för en föreläsning ledd av Israels ambassadör. Inte av random palestinaanhängare utan självbehärskning. Mannen fick släpas ut likaså. Och tumulten fortsatte under hela föreläningen. En man strax bakom oss ställde sig upp och började skrika på något diffust arabiskt språk. De anklade Benny för mördare och att han använde kärnvapen. Ytterligare en sjukt pinsam situation.
Men Benny fick i alla fall något sagt, och det var mycket intressant. Mycket fokus hölls på Israels attacker mot Gaza. Benny framförde det på ett mycket proffsigt och sansat sätt. Under 8 år har Israel successivt blivit attackerat av terrororganisationen Hamas i Palestina. Under lång tid har Israel svarat mycket defensivt och inga större operationer för att stoppa Hamas fullständigt har ägt rum. Den allra svåraste situationen Benny beskrev var att Hamas använder civila som mänskliga sköldar. Israel har helt enkelt ställts inför ett svårt val, som Benny sade att "ingen av er skulle vilja ställas inför". Antingen så ser man på hur ens egna civilbefolkning blir attackerat av ett hundratal raketer varje dag. Eller försvarar man sig.
Problematiken ligger dock i att taktiskt väljer ut baser i civila områden, och skjuter raketerna därifrån, för att undvika att Israel svarar med storoffensiv. Men ska Israel verkligen bara stå och titta på? Enda alternativet för att inte låta sina egna civila bli angripna är att angripa de källor varifrån raketerna kommer. Som olyckligt och taktiskt nog är civilbefolkade områden i Palestina.
Johan Lundberg ställde den enda frågan som höll en normal syn på konflikten. Urklipp från hans blogg:
"Jag upplever att jag stod för kvällens enda fråga som avvek från normen. Efter att ha besökt Sderot och sett resterna av Hamas raketer och efter att ha pratat med unga israeler i min egen ålder om deras ständigt gnagande oro så stödjer jag Israels invasion helt och fullt. Min fråga var varför, när Israel hade försvagat Hamas men inte utplånat dem, valde de att avbryta invasionen. "In short, why did you stop?" Bennys svar var enkelt: eftersom de vill få slut på attackerna mot Israel, men de vill inte ockupera Gaza. De lämnade platsen 2005 och vill inte tillbaks, de vill ha ett självständigt och spirande Palestina. Det är därför samtliga soldater nu lämnat Gaza på nytt."
Vidare har det politiska klimatet i Sverige präglats av Hamasfantaster i den rödgröna oppositioner, men också bland privatpersoner. Man jämför gärna konflikten med andra spänningar mellan länder och andra konflikter i historien och utpekar Israel som den enda och största boven i spelet. Problematiken är dock större än så, och får man en mer objektiv uppfattning av situationen ändrar den också skepnad.
Hamas är en terrororganisation som aktivt agerar emot demokratin. Israel vill ha en tvåstatslösning, men accepterar inte Hamas våld. Till skillnad från fredsavtal mellan Algeriet och Frankrike eller USA med Vietnam så ifrågasattes aldrig Frankrikes eller USA:s existens. Palestina vägrar att erkänna Israel som en stat. Och även om ett fredsavtal idag skulle skrivas under, så står det skrivet i Hamas program att "Guds straff ska drabba den/dem som talar med fienden Israel". Deras taktik är att i framtiden eliminera staten Israel. Inga förhandlingar är godtagbara.
En smart uttalande var idag citerat i Corren av Lisa Abramowicz (Corren debatt) "Om ett parti eller en grupp i västvärlden hade haft liknande program hade det nagelfarits och starkt kritiserats av de allra flesta demokrater. Minns FPÖ i Österrike och SD här i Sverige. Men vi tycks beredda att accepetera det för att det kommer från den "svagare parten" i konflikten, eller från människor utanför den demokratiska världen"
Hursomhelst. Föreläsningen gav mycket. Men med besvikelse lämnade vi lokalen. Utanför stod protesterande palestinier med bilder på döda barn. En liten flicka på 8 år höll i en bild med människor som troligtvis hade blivit av med sina inälvor. Bara en mösterförelder kan ge sitt barn en sådan bild för att i bristen på kontroll av sin ilska gorma ut sina slagord gentemot en intellektuell församling människor som vill bredda vyerna och anamma mer information om konflikten.
Några vänsteraktivister från autonom revolutinär front, samt andra förvirrade själar började skriva MUF-as, och MUF-äckel mot oss. Polisen såg att spänningen började tätna. Några omhändertogs, och vi försvann ut i Linköpingskvällen med två Poliser framför oss.
Suck, Sverige. Vad ska vi göra med dig. Ett land där man har de bästa möjligheterna att uttrycka sina åsikter. Ett land där demokratin spirar. Men ändå drabbas du av dessa människor som bara utstrålar dumhet, våld, agressivitet och en hög dos ickeintelligens. Jag skäms.
söndag 1 februari 2009
Statens fula ineffektivitet ...
I dessa tider då lågkonjunkur råder skulle en dos privatiseringar fungera utmärkt. För det är väl använda resurser vi behöver. Det kallas effektivitet. Sedan när gick offentligfinansierat och effektivt hand i hand?
Ge livstid för våldtäkt mot barn.
Som jag mycket tydligt poängterade vid ett tidigare inlägg är sexuella övergrepp ett av de grövre brotten i straffskalan. I alla fall enligt en stark individualist som mig. Det allra närmaste och mest personliga man som människa äger är ens egna kropp. Att förgripa sig på ens ägda mark eller föremål är mycket allvarligt, men övergrepp av ens kropp är oacceptabelt till en sådan grad att man bör möta det med noll tolerans.
Låt oss utveckla situationen och förvärra det sexuella övergreppet till en situation där offret, inte endast får sin integritet kränkt, utan också är extremt sårbar och försvarslös. Ett barn.
Det sexuella övergreppet blir nu så omänskligt att förövaren i fråga inte är värd friheten att vistas bland andra människor. Någonsin. "Inte värd" kanske också bör omformuleras till "inte har räten till".
Äcklet som antastade barnen bör få livstid. Men i socialistsverige lär han få maximalt några år.
fredag 30 januari 2009
Bra gjort av israeliska soldater!
Vad Svd inte framger i sin artikel är demonstranternas våldsamma agerande mot de israeliska soldaterna. Vad förväntar man sig när man kastar sten med slangbella-vapen, skjuter tårgas och agerar hotfullt mot en grupp Israeliska soldater? Att de svarade som de gjorde var inget annat än bra gjort. Skulle jag se ett gäng idioter med slangbellor och tårgaskanoner springandes mot mig som soldat skulle jag gjort samma sak.
Antagligen följde de också order - blir du attackerad eller hotad - svara.
Alla indiviers handlingar besvaras, på ett eller annat sätt. Alla individers handlingar ger konsekvenser. Därför måste man också ansvara för dem. Det är enkelt.